mysuzette

Okej ska försöka förklara detta utan att låta för flummig (något som många utanför kulturbranschen tycker att vi dansare och kulturmänniskor är).

 

Jaa oftast kan man se en dansare på avstånd, på sättet de går (oftast med rätt bra hållning, upprätt och sen går vi oftast med hela kroppen och kanske studsar fram lite mer än andra)

 

Man kan oftast också se det på dem lite för "unga" klädvalen - jaa vi vägrar bli äldre! Många har många färger tillsammans, många olika mönster, turkosa läppar är inte heller ovanligt, många stilar i en och så en ryggsäck på det!

 

Å jaa såklart, spelas det musik kan vi inte bara sätta den ena foten framför den andra utan att digga med till musiken (även om vi inte alltid själva är medvetna om det) ;)

 

Å jaa just får ju inte glömma den knutna skjortan runt höfterna!

 

Å jaa vi dansar även på offentliga platser, att vänta bussen är ju slöseri av tid, så varför inte passa på att komma på en ny koreografi när man ändå har musiken i öronen och inget speciellt att göra (kanske underligt för de runt omkring som tror man är lite galen, det är vi oftast också ;))

 

Vi är rätt odramatiska när det kommer till kroppen. De flesta skulle nog bli rätt chockade om de fick se en klass av dansare eller rep inför en produktion. Vi är närgågna och har inget problem med att ta på varandra även om vi knappt känner varandra (å nej det har ingenting med att vi vill gå hem med den personen, vi är bara väldigt öppna och vana vid att kroppen är ett redskap.)

 

Även när jag hälsar på nya människor så tar jag på dem, kanske lägger en hand på armen när jag säger hej eller liknande, vilket många tycker är obehagligt har jag märkt.

Å nu säger jag vi, och menar inte att det finns ett generellt vi och dem tänk, utan ta detta med en nypa salt!

 

Kommer ni på mer saker?

 

 

 I'm out!